Det var sannerligen en upprättelsens dag. I 6 långa år har jag levt i det här landet och även om jag inte försökt hävda Sveriges storhet, så har jag i fyra års tid försökt att ta ner dessa moln-ridande fransoser på jorden. Men egentligen började det ännu tidigare. En träningsmatch mellan Frankrike och Sverige på Parc des Princes inför VM 98 (tror det var hösten 97) som slutade i svensk förlust 0-1, efter en tveksamt dömd straff på övertid i första halvlek. Detta fortsatte med PSG-IFK samma höst som slutade 3-0, efter ett snyggt självmål av Lucic. Efter VM 98 var parisarna, och fransmännen i största allmänhet, mycket svåra att leva med (som om det inte var tillräckligt svårt redan innan...). Jag levde på hoppet om framtida svenska framgångar och minns att jag tänkte att det säkert skulle bli bättre nästa år. Det blev det inte och i stället skulle år 2000 bli upprättelsens år. Efter ett starkt kval skulle jag visa upp Sverige för mina vänner och kollegor. Öppningsmatchen (Belgien – Sverige) stod för dörren och ett tiotal inbjudna hade redan börjat sina trakasserier.

Jag var tyst och visste att vi skulle trycka till Belgarna ordentligt. Icke... 0-1, 0-2. Att Mjällby sedan snubblade in tröstmålet var mer salt i än plåster på såren. Hur det gick för Sverige vet Ni givetvis. Självklart vet Ni också hur det gick för Frankrike. Själv var jag vid tidpunkten för finalen i Danmark för att fira min fars födelsedag. Mellan måltiderna så sprang jag i väg och tittade till TV’n. 88.e minuten, 1-0 till Italien. Leendet gick från öra till öra och när jag traskade tillbaka till restaurangen skickade jag ett elakt (men välmenat) SMS till Paris. Det skulle jag naturligtvis inte ha gjort. Precis när jag tryckte ner skeden i min Crème Brulée så ringde mobilen. Hela resturangen tittade på mig och jag svarade lite generat. Hörde ingenting, förutom en hes röst som skrek/sjöng ”on est Champions” (Ni vet nog vad det betyder). En röst förresten, det lät som om han satt på stadion och hade en oerhört röststark klack bakom sig. Jag förstod vad som hänt, men kunde inte riktigt förstå hur, trots att jag sett på fotboll i 2 decennier. Inte skulle det hända igen. Inte med Frankrike. Inte i en EM-final. Men visst var det så...

Kom tillbaka till Paris och för en fotbollsintresserad själ som jag själv så var det inte lätt att göra sig hörd. Hade skrytit något oerhört om att AIK tagit sig till CL slutspelet och där fick vi ju inte så mycket resultat att glädjas över. EM resultatet var om möjligt ännu värre. Ånyo fick jag sätta mitt hopp till att det skulle bli bättre nästa år. Fast redan på hösten 2000 höll jag tummarna för det Skandinaviska lagen i CL som hamnat i samma grupp som PSG. Skulle jag nu för en gångs skull få knäppa grodätarna på näsan? Rosenborg kom först på besök, och även om man hämtade upp ett 3-0 under läge till 3-2, så blev ju slutresultatet rent pinsamt. 7-2 (!) till PSG. HeIF matchen på Parc des Princes blev inte mycket bättre. Slutresultat kunde mycket väl ha blivit 7-2 även här, men stannade vid blygsamma 4-1.

Efter ytterligare 18 månader med idel Franska framgångar (Confed cup seger bl.a) i landslags sammanhang så hade jag packad väskorna, redo för en reträtt till Blågula marker. Där jag kulle slippa höra om Alain Sars, VM guld, EM segrar och utskåpningar à la PSG – HeIF.  Men Svenska landslaget spelade upp sig efter debaclet under sommaren 2000. Idel segrar i VM kvalet och jag hade verkligen anledning att tro att det skulle bli bättre, och att det en gång skulle bli möjligt få leva ett liv i Paris där jag kunde stoltsera med de Svenska färgerna, och framförallt kunna leva med civiliserade fransmän. I eftermiddags fick jag en försmak om hur trevligt det faktiskt kunde vara. Ett litet land, ett litet lag, fyllt med spelare från små och stora lag från den franska ligan. Spelare som knappt kan räknas som stjärnor i Lorient, Socheaux, Montpellier, Strasbourg, Rennes och Sedan där de till vardags harvar i det franska ligasystemet. Spelare som genom ett under har förändrat allt på bara en eftermiddag. De tryckte dit ett landslag som är till bredden fylld av proffs från Juventus, Madrid, Arsenal, Roma, Barca, Bayern, Manchester m.fl.  

Glädjen visste inga gränser efter att Sverige ett par veckor senare hade vunnit ”dödens grupp” och slagit ut stornationen Argentina. Nu var det jag som svävade på moln och mina kollegor hängde med huvudena efter att skytteliga vinnarna från Premier League, La liga, Serie A och D1 inte förmått göra ett enda mål på tre matcher. Hela Frankrike började nu heja på Frankrike B, dvs. alla Senegaleser från franska ligan, detta gällde även mina kollegor och en del av mina vänner. Andra tog parti för de blå-gula då de tyckte att de hade gjort en fantominsats i sin grupp och därför tog till sig våra färger. Men Ni vet hur det gick och att Turkiet, som vi slog ut i kvalet, gick och vann mot samma lag och dessutom tog en VM-medalj gjorde att jag nu befann mig på samma eländiga plats där allting började när jag kom till Paris 1996. Historien fortsätter i moll då Djurgården skall försöka göra vad IFK Göteborg, Helsingborg, AIK och Rosenborg inte lyckats med, dvs. vinna mot ett franskt klubblag. Mittenlaget Bordeaux gjorde processen (ganska) kort med Stockholmarna och trakasserierna började igen. Skall det någonsin ta slut, finns det bara en utväg, skall jag packa väskorna eller skall jag fortsätta hoppas att det blir bättre nästa år...

Fotnot : Ett svenskt klubblag har faktiskt slagit tillbaka ett franskt klubblag sedan jag kom hit. Ett par månader efter jag tagit mark i Paris spelade ju AIK hem 8-dels finalen mot franska Nîmes Olympique efter 3-1 borta och 0-1 hemma.