|
Smokinglirarnas
Cup-historik
-sammanställning av Johan Florén inför den 9 november
Så
här veckorna inför cupfinalen mot ärkerivalen Djurgårdens
IF kan det vara på sin plats att uppdatera sin AIK-kunskap
om denna, tyvärr en smula skamfilade, tävling. Att Gnaget
är ett mycket framgångsrikt cup-lag är ett välkänt
faktum för oss som följer laget. Men är det så
även i ett historiskt perspektiv? ExilGnagare tog ett rejält
tag i historieböckerna och arkiven och grottade ner sig i svunna
tider fulla med Smokinglirare, pomadafrisyrer,
"läderribbor", klassiska såväl som insomnade
klubbar, anrika arenor och en hel massa förnämnt fotbollsfolk.
Historien spänner över dryga sextio års fotbollspelande
och tar kronologiskt upp våra insatser i det inhemska cupspelet.
För att ge lite perspektiv har även andra relevanta, AIK-relaterade,
händelser och notiser fått plats i historien.
Skall
vi inledningsvis bara som hastigast se på siffror och statistik
kan vi konstatera att AIK på 45 starter i cupen har spelat
14 finaler och stått som segrare i 8 av dessa, Sammantaget
har man spelat 164 matcher varav 119 slutat med seger, 39 förlorats
och 7 har slutat oavgjorda. Man har gjort 432 mål och släppt
in 217.
Vad denna sifferorgie säger vet jag inte men man kan onekligen
konstera att vi nu, år 2002, är mitt uppe i en framgångsperiod
utan motstycke i svensk cuphistoria. Med detta navelskåderi
lämnar vi sifferexcercisen och kastar oss handlöst ner
i historiens annaler:
1940-talet
Svenska cupen instiftades år 1941, alltså fyra år
efter flytten till Råsunda. Inledningen på 40 -talets
fotboll präglades givetvis av det rådande världsläget.
AIK, som under det föregånde årtiondet tillhört
den absoluta toppen av svensk fotboll, tvingades stanna på
hemmaplan utan internationellt utbyte för första gången
på fler år. Även landkampandet försvårades
och vid ett tillfälle fick istället det allmänt starkt
sedda AIK fungera som sparringpartner åt de gulblåa.
Resultatet? 2-11...
AIK's
första insats i den Svenska Cupen slutade med en svidande förlust
mot IK Brage i kvartsfinal. 0-5 på Råsunda inför
dryga 16000 åskådare. Året därpå åkte
AIK ur tidigt men redan 1943 nådde Gnaget sin första
final. En intressant notis är att det är detta år
som AIK-fanan hissas på Råsunda för första
gången. Alltsedan dess vajar den välkomnande åt
oss åskådare vid varje hemmamatch. AIK nådde som
sagt final där IFK Norrköping stod för motståndet.
Den första matchen slutade mållös på Råsunda
inför 22000 åskådare medan AIK i en omspelsmatch
på Idrottsparken fick stryk med 5-2. I AIK's lag återfanns
bl.a. de bägge legendarerna Henrik "Garvis" Carlsson
och Gurra Sjöberg. Peking vann för övrigt dubbeln
detta år genom att även ta hem allsvenskan. Åren
mellan 1943 och 1953 var för övrigt en kamp mellan Kamraterna
och Malmö FF där lagen prenumerade på SM-tecknet:
sex guld för Norrköping och fem för di blåe.
1944 höll för övrigt Gnaget på att ta guld
i allsvenskan men tappade mot slutet. Silvret gick också till
spillo efter att Degerfors protesterat mot att AIK använt en
icke registrerad spelare. Inget är således nytt under
solen...
AIK
fortsatte att spela framgångsrikt 1944 men Malmö FF satte
stopp för en riktigt framskjuten placering i både cupen
och allsvenskan. 1946 avancerade AIK till semifinal och 1947 var
det åter dags för finalspel. En rolig parentes är
att AIK i 8-delsfinal fick åka till Ludvika och spela. Matchen
slutade 1-1 efter full tid varefter AIK avancerade till nästa
omgång efter lottning! I finalen fick sedermera de svartgula
respass efter en hårfin förlust mot den ständige
antagonisten Malmö FF. Hela 27000 åskådare bevittnade
bataljen i Solna. Även i allsvenskan slutade man tvåa.
Samma år spelades för övrigt det som kom att bli
känt som "den otroliga matchen" då fotbollsgrabbarna
vände 1-7 till 7-7 mot engelska Charlton.
1948
deltog inga allsvenska lag i cupen på grund av OS i London
men där deltog man desto bättre och vann gulmedalj med
svenska landslaget. I truppen återfanns tre gnagare; Garvis,
Sune Andersson (Mona Lisa) och Börje Leander. Dessutom fungerade
Putte Kock som lagledare.
1949:
Seger i svenska cupen, eller som den egentligen hette "cuptävlingen
om H M Konung Gustav V:s vandringspris i fotboll". Landskrona
slogs tillbaka i finalen med 1-0. I åttondelen hade man för
övrigt krossat Djurgården med 6-1. Bland spelare i det
vinnande laget kan nämnas Mona Lisa, Börje Leander, Harry
Nilsson och Gurra Sjöberg. Garvis tackade iom detta för
sig och förvann till proffslivet och Atlético Madrid.
Nämnde Leander var för övrigt inte bara en mycket
god back han var även den som lockade sin svåger Lennart
Johansson till klubbens ledning.
1950-talet
1950-51 innebar för AIK's del en cupvinst mot Hälsingborg(sic)
samt en åttondelsplacering (förlust mot Åtvidaberg).
AIK hade redan under våren knutit svensk fotbolls stora stjärnskott,
Lennart "Nacka" Skoglund, till klubben och han gjorde
stor succé när Sverige tog brons i VM i Brasilien. Samtidigt
som Nacka spelade för Sverige startade Svenska cupen och AIK
tog sin andra raka cuptitel efter att i finalen ha besegrat Hälsingborg
med 3-2.
Cupen,
och även AIKs fotbollslag självt, såg härefter
en djup svacka framför sig. Vad gäller cupen arrangerades
ingen turnering 1952 och efter ett år lades den ner för
att inte upptas igen förrän 1967. För AIK's egen
del inleddes också 50-talet med en rejäl spelarflykt:
Garvis (eg redan året innan, Stade Francais), Sune Andersson
(Roma), Bror Mellberg (Genua) och Nacka (Inter, efter endast 4 matcher
i AIK) blev alla proffs medan Harry Carlsson och legendaren Gurra
Sjöberg lade skorna på hyllan.
1951,
under sitt 60-åriga jubileumsår, åkte så
AIK på målskillnad ur allsvenskan för första
gången sedan starten 1924. Sejouren blev dock bara ettårig
och under detta år påbörjades en ny AIK-era. 1953
skulle en icke helt okänd herr Kurt Hamrin presentera sig,
AIK var åter ett topplag i allsvenskan. Det var också
i dessa tidevarv man började tala om AIK som Smokinglirarna.
Tillsammans med sin namne Lisander gjorde Hamrin sitt för att
Gnagets framgångar skulle bestå fram till 1956, då
han lämnade Solna för staden Turin och Juventus. Efter
Hamrins förvinnande försvann också det vägvinnande
spelet och en kamp för allsvensk överlevnad vidtog under
resten av 50-talet. För att ytterligare strö salt i såren
avslutades 50-talets allsvenska era med ett SM-guld för Djurgården.
En
rolig notis är ändå att AIK, mitt i den fotbollsmässiga
bedrövelsen, vann Wimbledon i tennis 1958 då Sven Davidson
och Ulf Schmidt (båda representerande AIK) hemförde dubbelbucklan.
AIK's tennissektion var för övrigt också begåvad
med en tredje spelare av rang, nämligen Lennart Bergelin. Lennart
är faktiskt den ende AIK'are som tilldelats Bragdmedaljen,
1950. Vi Gnagare får väl ändå ursäkta
att det är något annat Labbe sedermare blev mest känd
för, runt 25 år senare.
1960-talet
Inte heller 1960-talet kan tillskrivas några AIK-framgångar
i mängd.
Redan 1961 åkte AIK ånyo ur allsvenskan. Även denna
gång blev vistelsen kortvarig: upp igen efter ett år
men endast efter kvalfylld dramatik mot Halmia, Landskrona och Holmsund.
Räddande ängel i absolut sista stund blev Benny "Guldfot"
Söderling, ett mål som av många anses vara AIK's
viktigaste genom tiderna. En annan nuvarande AIK-bekanting i laget
var Ingemar Ingevik, dvs. AIK's nuvarande ordförande.Året
därpå blev man trea i allsvenskan. Under resten av 60-talet
förblev AIK ett stabilt mittenlag i allsvenskan. Profilerna
hette Tord Grip, Roland Lundblad, Kurt Andersson, Lennart Backman,
Arne Lundkvist, Owe Ohlsson m.fl.
I
skymundan av Allsvenskan gjorde AIK 1965 debut i de stora europeiska
cuperna. Det skedde i Mässcupen, föregångaren till
UEFA-cupen, där AIK först slog ut belgiska Daring (3-1
och 0-0) för att i andra omgången åka ur mot schweiziska
Servette (2-1 och 1-4). Och debuten skedde verkligen i skymundan.
Mindre än 1000 personer kom till AIK:s hemmamatcher (992 respektive
805) och i tidningarna fick man vara glad om resultatet fanns i
resultatbörsen. Det upplevdes som en "andra tipscup"
som nu spelades på hösten. Inget intresse, ingen publik,
ingen satsning. Känns onekligen igen som ett dagsbekant resonemang
när det gäller en annan cup vi känner till...
En
annan detalj under året 1965 var det nya matchstället.
För första gången sedan 1910 spelade AIK nu de flesta
kamperna i en vit matchtröja med en svart-gula bård över
bröstet. Tröjan togs fram som en "elljuströja",
man menade att den vita tröjan gjorde sig bättre i elljus
och fler och fler matcher spelades nu på vardagskvällar,
med elljus.
1967
var det dags för cupspel igen. Denna gång betydligt mer
utbyggt och med 264 lag medverkande (1951, då AIK spelade
senast hade där varit 32). Tyvärr uteblev den omedelbara
svartgula succén och Elfsborg blev för svåra redan
i 16-dels final. Att notera är att detta år spelade en
herre vid namn Curt Edenvik, nyanländ från värmländska
Degerfors, som siste(?) AIK:are allsvenskt för klubben både
i fotboll och i ishockey.
1969:
Om vårsäsongen gick trögt i Allsvenskan så
gick det desto bättre i Svenska Cupen. Segrar över Djurgården
och Örebro tog AIK till final mot Norrköping, en final
som östgötarna vann med 1-0. Publikt befäste sig
dock svenska cupen som en "ickeangelägenhet" för
den stora allmänheten: kvartsfinalen den 23 april mellan AIK
och Djurgården drog till exempel 2562 åskådare.Det
allsvenska derbyt en dryg månad senare drog mer än 20.000
åskådare. Året därpå förvann vi
mot Åtvidaberg i semifinal. Noterbart var att endast 787 betalande
åskådare såg på...
1970-talet
Liksom både 50- och 60-talen började 70-talet med illavarslande
järtecken i skyn. Trots ett namnkunnigt lag hamnade AIK bara
på nionde plats i 1970-års allsvenska och krafttag krävdes
för att få AIK som fotbollsförning på fötter.
Och nya namn kom in, inte minst på plan. Namn som då
klingade rätt så anonymt var bröderna Leback och
Rolf Zetterlund. Bröderna Leback var för övrigt tongivande
i årets bägge triumfer mot Djurgården, en liten
tröst alldeles särskilt som denna klubb ratat de bägge
i ett tidigare skede. Malmö var återigen det alltigenom
dominerande laget med fem allsvenska triumfer.
1970-71
hade man i grunden gjort om cupspelet och de allsvenska lagen gick
direkt in i ett gruppspel där gruppens två främsta
lag avancerade till kvartsfinal. AIK lottades tillsammans med Elfsborg,
Örgryte, Hammarby, Öster, GAIS och Norrköping. Trots
tre segrar och en oavgjord blev AIK utslaget redan i gruppspelet.
Året därpå, då man återgått till
det rena cupspelet, föll AIK i semifinal mot Landskrona efter
att i tidernas första svenska elitmatch slagit ut IFK Malmö
på avgörande straffar. Under de följande tre årens
cupspel höll sig gnagarna väl framme med två semifinaler
och en vinst. Återigen hade förbundet varit inne och
grottat i spelformerna och därför var deltagandet mycket
lågt (8, 4 repektive 16 lag tilläts delta - att ta sig
till semifinal med fyra deltagande lag ter sig möjligen inte
så fenomenalt vid närmare eftertanke...)
I
allsvenskan såg det plötsligt bättre ut och 1972
slutade man tvåa trots endast en ynka förlust på
hela säsongen och 1973 femma. 1973 anslöt f.ö. också
från Degerfors en nuvarande bekanting, Sanny Åslund.
1974 återigen silver, tyvärr med bl.a. den konsekvens
att Sanny lämnade oss för spanska Espanyol. Men han skulle
ju återvända...Däremot gjorde Göran Göransson
debut som 18-årig. 1975 slutar vi femma efter en säsong
som betecknades som ett misslyckande. Ny engelsk tränare som
av många hävdas ha förstört ett i alla avseende
lovande och spelskickligt lag. En ung dalmas från Div V (!)-laget
Gagnef ansluter också. Dala...
1975-76
vann alltså AIK cupen igen, återigen stod Landskrona
BOIS för motståndet och i den andra matchen av två
stod de svartgula som segrare efter 3-0. Stor hjälte blev nämnde
Dala som iom denna match kan sägas fått sitt stora genombrott.
Enbart 1715 åskådare hade tagit sig till Råsunda
denna dag i slutet av maj. Året därpå slutar med
förlut i kvartsfinal mot Malmö. Bland cuptriumfatorerna
märktes bland andra Dala, Göran Göransson, Roffe
Z och Leffe Karlsson. I allsvenskan huserar AIK i de nedra regionerna.
Många börjar också tala om en spirande publikkris
Cupsäsongen
77-78 lär få gå till historien som AIK's sämsta
insats i cupsammangang, låt oss hoppas det i alla fall. Förlust
i 64-dels final mot Sandåkerns SK...!!! Nå, den insatsen
kom nästan att toppas av det nästkommande årets
bedrift: förlust i samma omgång mot Göteborgs FF
(någon som hört talas om dem?), med 3-1!!! Kul notis:
detta år flyttades Dala ner från den tidigare rollen
som center(!) till mittback. Debuten? Derby mot Djurgården
inför 30000 på läktarna. Dala fick pris som matchens
lirare...
1979
är också i övrigt ett dystert AIK år vad det
gäller fotboll - laget åker för tredje gången
ur allsvenskan efter en säsong fylld av flyktande stjärnspelare,
illa skött styrelse, konflikter, supporterbråk och en
del otur. Cupsäsongen 79-80 är heller ingen höjdare;
förlust i 8-del mot IFK Göteborg 4-1. Jyrki Nieminen och
Owe Rûbsamen var två av klassikerna i detta lag.
1980-tal
Till skillnad från tidigare "10-tal" inleddes 80-talet
i en positiv anda. Vinst i div 2 och avancemang direkt tillbaka
till allsvenskan. Roffe Z engagerades därefter som tränare
och han tog med sig Berndt Ljung från dalaklubben Brage. Den
isländske mittfältaren och landslagsmannen, Hördur
Hilmarsson hämtades också. Noterbart är att publiken
hade börjat hitta tillbaka till arenorna - ett litet bevis
på detta hittar vi i Solnaderbyt mot Vasalund - 10 899 åskådare,
i div 2!!! Året därpå slutade laget på en
åttonde plats, bra försvar men anfallet lämnade
mycket att önska (Dala vann interna skytteligan, 6 mål...)
1982 klarade man sig kvar genom att kvala mot Djurgården,
ett kval som kanske bidrog till de kommande årens allsvenska
topplaceringar. 1983 blev man seriesegrare (SM-bucklan fick dock
Göteborg efter att ha slagit ut AIK i slutspelets semifinal),
1984 slutade man tvåa och 1985 kom man 5:a. Man kan bara kort
reflektera över hur nära det var att AIK kommit fyra och
gått till slutspel detta år. Inför allsvenskans
sista omgång låg AIK på femte plats, en poäng
efter IFK Göteborg men med sämre målskillnad. AIK
vann sin sista match mot Norrköping och Göteborg hade
0-2 mot Brage med mindre än kvarten kvar. I den absolut sista
minuten kvitterade Göteborg på straff vilket innebar
att IFK Göteborg, och inte AIK, tog den sista slutspelsplatsen.
Det innebar också att Göteborg, och inte AIK, kvalificerade
sig till UEFA-cupen 1986-87, en UEFA-cup som IFK Göteborg så
småningom vann! Resten är, som man säger, (IFK)historia.
Marginalerna är små ibland...
I
cupen gjorde AIK inte mycket väsen av sig förrän
man under cupsäsongen 1984-85 då man vann den första
Skandiacupen efter finalseger mot Öster med 4-3 efter straffar.
Thomas Andersson kvitterade i den 90:e minuten och efter en mållös
förlängning tog Bernt Ljung tre straffar i straffsparksläggningen.
Vi har väl alla sett den klassiska svartvita bilden på
de i mittcirkeln jublande GG, Lars Zetterlund, Björn Kindlund
m.fl. rusa mot Berndt Ljung? Även kvarten vanns på straffar,
8-7 mot Kalmar och i semin betvingades Bajen med 0-1. Cupsegern
innebar att AIK kvalificerade sig till Cupvinnarcupen där 1:a
omgångens Red Boys blev en munsbit (8-0 och 5-0) men där
ett ineffektivt AIK förlorade i 2:a omgången mot Dukla
Prag med 0-1 och 2-2.
Efter
denna cuptriumf blev det för ett par år framåt
tunnsått med svartgula cupframgångar, ja, med fotbollsframgångar
överhuvudtaget. Ett par semifinaler och ett par mindre meriterande
förluster mot storheter som Vasalund, Väsby och Sandviken
blev facit...
1986
var dock ett undantag då AIK vann sitt första SM-guld
i fotboll, i den nystartade hallsvenskan. I allsvenskan nådde
man tredjeplatsen och avancerade sedan till SM-final men förlorade
där stort till MFF. En 18-åring gjorde en imponerande
debutsäsong, Kim Bergström. Året därpå
kom Niklas Kindvall och Tomas Bodström och man försvarade
sitt inomhusguld. För övrigt var 1987 ingen höjdare
och både detta år och året därpå var
man rejält nära att åka ur allsvenskan. Målsnålt
och publikfattigt kan man sammanfatta det med. Derbyt 1988 mot Bajen
sågs av endats knappa 6000 åskådare. Ljusglimten
var att Gary Sundgren anslöt. Året därpå (1989),
som såg Vaddes första säsong, var ännu värre
både ekonomiskt och publikt.
1990-talet
1990-talet måste ses som ett av AIK-historiens mest framgångsrika
och det började också bra om man bortser från ytterligare
ett mellanår 1990. 1991 fyllde AIK 100 år och föreningen
andades optimism. Den nye fotbollschefen Stefan Söderberg såg
till att bl.a Pascal Simpson och Peter Larsson samt nygamle Mikael
Borgkvist anslöt. Allsvenskan hade omformats till en serie
med 10 lag där de sex bästa skulle spela en mästerskapsserie.
AIK tog sig vidare till slutspel men slutade där till sist
6:a. Skandiacupen innebar dock muntrare toner: Efter tre 1-0 segrar
mot Halmstad, Norrköping och IFK Luleå (inomhus i Arcushallen)
blev AIK klart för Cupvinnarcupen 1992. Detta då finalmotståndaren
IFK Göteborg redan var klar för Europacupspel. Finalen
blev en högklassig match där Göteborg till slut kunde
vinna med 3-2 efter förlängning
1992
behöver man väl egentligen inte skriva om? Guld - efter
55 år. Två mycket nyttiga förvärv gjordes
i Dick Lidman och Krister Nordin . Jag säger bara, 25/10, Malmö
Stadion, 85:e minuten , 25-årsdagsbarnet Gary Sundgren, 2-3...det
känns helt OK att laget förlorade i 16-delsfinal mot Spånga
i cupen...
1993
fortsatte framgångsvågen. Ny, rak, serie med 14 lag
däribland klassiska lag som Degerfors och Helsingborg. AIK
slutade trea efter bland annat en oförglömlig 9-3 seger
mot Brage med en femmålsskytt i Kimpa och en (stackars) gammal
gnagarmålvakt i Bragemålet (Berndt). 1994 slutade vi
sexa, det minnesvärda detta år var Parmamatcherna.
1994-95
var det återigen dags för en cupframgång, förlust
i finalen mot Halmstad. Bland andra Ola Andersson var ny i laget.
En åttondeplacering i allsvenskan 1995 bland annat efter ett
mycket omdiskuterat Norrköpingmål (kommer ni ihåg
Robert Steiner...) samt en debut av AIK's ynste allsvenska spelare
genom tiderna borta mot Degerfors (Alexander Östlund, 16 år
och 10 månader). En annan person som lät höra om
sig kring allsvenskan anno 1995 var en Tommy, med epitetet "Terror"...
Men
med 1995 startade också något som AIK fortfarande skördar
frukterna av. Cupsäsongen 1995-96 slutade med att AIK vann
cupen efter att ha besegrat Malmö FF med 1-0 efter förlängning.
Pascal Simpson gjorde det avgörande målet och det innebar
att AIK fick delta i höstens Cupvinnarcup. Hur detta äventyr
slutade minns vi väl alla med crescendot på Råsunda
i mars 1997. Kommer ni ihåg vad varmt och skönt det var
på läktaren...? Med cupvinsten startade också en
enormt fin serie av cupframgångar som fortfarande håller
i sig, sju år senare. 1996 var i övrigt en fin fotbollssäsong,
bl.a. Millqvist och Brundin hade tillkommit och laget slutade fyra
i tabellen.
1997
inleddes som sagt med Barcelonamatcherna, Nebo hade tillkommit.
Allsvenskan började bra men med flyktande spelare (Hedman och
Sundgren) och inte särskilt lyckade ersättare slutade
vi på en åttonde plats. I cupen gock det dock bättre
och i kvartsfinal betvingade man enkelt Bajen med 0-2. Ingen glömmer
väl Krilles uppvisning ute vid högra hörnflaggan
i upprinnelsen till 2-0 målet? I semi slog man tilbaka OIS
efter straffar. I finalen lyckades sedan Erik Hamréns mannar
slå Elfsborg efter en knallhård match med 2-1. Ni minns
väl Nebos avgörande halvvolley, stenhårt rakt upp
i nättaket? I och med denna seger fick AIK behålla bucklan
"Viljan att vinna" eftersom detta var den sista matchen
under namnet Skandiacupen. Året därpå skulle den
återfå namnet Svenska Cupen. AIK vann således
både den första Skandiacupen (1985) och den sista (1997).
1997 års seger innebar att AIK fick spela i Cupvinnarcupen
samma höst. Den vill vi däremot gärna glömma,
Primorje...L
Säsongen
1998 inleddes med en förlust i cupens 8-delsfinal, mot Örgryte
med 2-1. Hela 600 åskådare trängdes kring ett kokande
Slottskogsparken... Ingen kan dock klaga på AIK's inställning
till cupen: i första omgången slogs Hedens IF tillbaka
med hela 0-13 på Olymia (Dicken 5-målsskytt) och i 16-delen
krossades Plavi Team på Skytteholm med 9-0. Resten av säsongen
är inte heller mycket att orda om: Stuart Baxter, Mattias Asper,
31893, Häcken, Örgryte, Alexander Östlund = SM-GULD!!!
1998-99
gick AIK fram till sin tredje cupseger på fyra år. IFK
Göteborg besegrades i finalmatcherna med 1-0 på Råsunda
(trots att AIK spelade större delen av matchen med en man utvisad)
och 0-0 på Nya Ullevi. För att vara cupen återfanns
för en gångs skull en hel del folk på läktarna.
Tyvärr kom denna seger lite i skymundan...satsningen inför
CL var exempellös och spelare som Daniel Tjärnström,
Christer Mattiasson, Karl Corneliusson, Martin Åslund, Andreas
Johansson, Pontus Kåmark och naturligtvis AA. Det följande
CL-spelet finns väldokumenterat på andra ställen...men
vilken höst det var...suck! I allsvenskan slutade vi till slut
"bara" tvåa. Arild Stavrum och en klensynt assisterande
domare fixade detta...
2000-talet...
I Svenska cupen startade AIK det nya seklet nästan lika bra
som det gamla avslutades. Det blev final efter en rätt behaglig
resa utan något riktigt svårt motstånd (GIF Sundsvall
på bortaplan utgjorde det svåraste hindret). I finalserien
mot Örgryte (hemma+borta) tog Örgryte snabbt initiativet
efter en 2-0 seger på AIK:s tillfälliga hemmaplan Stockholms
Stadion. Det hjälpte inte att AIK vann returen på Gamla
Ullevi med 1-0. Finalplatsen var ändå AIK:s femte på
de senaste sex åren.
I
serien var AIK skyhöga favoriter med en trupp som knappast
sett sin like i allsvenskan genom tiderna. Tyvärr försvann
en hel del spelare under säsongen samtidigt som nyckelspelare
(bl.a. AA och Kåmark) tidigt ådrog sig skador och därmed
var borta under stora delar av säsongen. En tredjeplats var
en besvikelse för många.
Säsongen
därpå, 00-01, I gick AIK till final för sjätte
gången på de senaste sju åren i Svenska Cupen.
Där mötte man Elfsborg i en dramatisk uppgörelse
i Jönköping. Det stod 1-1 efter förlängning
och det krävdes 24 straffar för ett avgörande. Benjamin
Kibebe hade chansen att bli cuphjälte men missade sin straff.
Något senare missade även Sharbel Touma sin andra straff
(han satte den första) och guldet gick till Elfsborg. Det innebar
att AIK fick spela i den mindre lukrativa Intertoto-cupen (istället
för direktentré i UEFA-cupen vid cupvinst) och där
blev det stopp mot franska Troyes. Serien slutade som bekant med
ytterligare en bronspeng, eller lilla silvret som folk envisas med
att kalla det.
Så
står vi där, 61 år senare, och blickar mot ytterligare
en cupfinal. AIK's 15:e i ordningen. Allsvenskan måste spelmässigt
vara en av de sämre på senare år, ändå
ligger vi på en fjärdeplats och måste numer räknas
som ett av allsvenskans stabila topplag. Publikkris, nej det är
det inte många som talar om. För motståndet står
Djurgården. Lagen har mötts vid åtta tillfällen
i cupen och resultaten är som följer (från www.aik.se's
databas)
Matchtyp Matchnr Matchdatum Plan Arena Motståndare Publik
Slutresultat
AIK-mål Motst.-mål
Svenska Cupen Kvartsfinal 1947-07-13 Hemma Djurgårdens IF
9388 3 2
Svenska Cupen 8-final 1949-07-03 Hemma Djurgårdens IF 11997
6 1
Svenska Cupen Kvartsfinal 1969-04-07 Borta Djurgårdens IF
4292 1 1
Svenska Cupen Omspel 1969-04-23 Hemma Djurgårdens IF 2562
1 0
Svenska Cupen Kvartsfinal 1972-11-05 Hemma efter förlängning
Djurgårdens IF 1655 2 3
Svenska Cupen 32-final 1981-07-26 Hemma Djurgårdens IF 4193
0 3
Svenska Cupen 8-final 1987-08-19 Borta Djurgårdens IF 3507
3 0
Svenska Cupen Kvartsfinal 1995-04-20 Hemma Djurgårdens IF
5354 1 0
5 segrar, 1 oavgjord och 2 förluster således. Och 17-10
i mål. Det tycker jag vi tar med oss som ett gott omen. Om
man ser in i kristallkulan kanske man kan få läsa om
denna match i 200-års jubileumsboken om "Upprättelsens
dag" eller "Ordningen återställd". "AIK
besegrade Svenska Mästarna (?) Djurgården i en sprakande
Cupfinal inför dryga 20000 åskådare på Nationalarenan.
Hjältarna stavades till de bägge legendarerna Stefan "Ishi"
Ishizaki och Per "Pelle" Nilsson..." Vad vet jag?
Kanske
fel forum att ta upp detta i, men för oss som kan; Väl
Mött i Borgen den 9:e!!!
Källor
"Våra
drömmars klubb", Tore Nilsson, 1981
"AIK's 10- års bok", olika författare, 1991
www.aik.se
www.svenskaspel.se
Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker, SFS, http://hem.passagen.se/sfs/
|