AIK på turkisk TV - i Bordeaux!
- ExilGnagarmedlem #6 berättar om en annorlunda AIK upplevelse

Du befinner dig i en liten by strax utanför Bordeaux. Mitt i vindistriktet Graves. Om några minuter spelar AIK mot Barcelona på Råsunda. Alla försök att hitta ett sätt att följa matchen har varit fruktlösa tills... du hittar en radiostation på internet, länkad från en sida om Barcelona. De sänder matchen. På katalanska, men i det läget är man inte kräsen. Kan du franska och fotboll går det faktiskt att hänga med. Domaren (vars namn nu för evigt är inskriven i AIK:s fotbollshistoria) blåser i gång matchen och allt eftersom minuterna går hypnotiseras du mer och mer av kommentatorernas intensitet. Meningarna levereras i stackatoform med rullande r. AIK-spelarnas namn mitt i de katalanska tiraderna låter festliga. Och så helt plötsligt. Hörlurarna sprakar som om de vore spräckta, i radion skriker de och från Råsunda hörs bara ett distat oväsen. Du fattar ingenting. Vad händer? Och då hör du det: ”Goooooool, Superrr goool, Superrr goool de Novakovic, No-va-ko-vic, gooooooool”. Nackhåren reser sig och du undrar varför, varför du inte är på Råsunda.

Vardagen som exilgnagare är inte alltid lika omtumlande. Man följer matcherna via Gnagarforums chat-sida, har telefonkontakt i pauserna eller så får man nöja sig med Text-TV. Inte illa, men ändå så långt från Råsunda. Det är inte alltid lätt att vara gnagare på plats heller, men nog är det roligare att vara flera när det ska räknas ut om man just följt årets sjunde eller åttonde 1-1-match?

Då och då dyker det dock upp ögonblick att minnas. AIK:s första match mot Fenerbahçe i årets UEFA-cup blev ett sådant. Redan vid lottningen förstod jag att det nog skulle gå att följa matchen i Bordeaux. Det bor en hel del turkar i stan och de flesta av deras barer brukar sända fotboll. Jag kastade mig på telefonen och ringde min vän Alihan, turk och Galatasaray-supporter. ”Visst, sa han, det finns åtminstone tre ställen som säkert sänder. Om jag följer med så händer det dig inget, fortsatte han och försökte låta lugnande, ha neutrala kläder på dig.”

Vi bestämde träff på ett av ställena en kvart före avspark och han tog på sig att kolla upp vilken kanal som skulle sända. AIK i direktsändning, i Frankrike, för första gången sen jag flyttade hit. Ett välkommet avbrott från videokassetterna och internet. På matchdagen letade jag för säkerhets skull upp stället ett par timmar i förväg. Nere vid kajen, mot den fd hamnen låg ett litet kvarter med ett halvdussin turkiska serveringar, några jourbutiker och ett par grönsakshandlare. Jag åker förbi flera gånger i veckan, men det här var första gången jag lade märke till denna lilla turkiska enklav mitt i gamla Bordeaux.

Strax innan matchstart träffar jag så Alihan och vi bänkar oss framför TV:n på den lilla baren. Trots att ägaren ler vänligt och snabbt öppnar två flasköl anar jag direkt oråd. Varför är det så lite folk? Varför vägrar ägaren att byta till rätt kanal? Det är ju bara fem minuter kvar. När det så är dags för avspark visar sig min oro befogad. Han får inte in kanalen. Trots åtminstone tre olika fjärrkontroller som han febrilt trycker på är allt vi ser hårt fönade sångerskor och leende nyhetsuppläsare. Ahhh! Min turkiske vän ursäktar sig och vi springer ut, korsar gatan och tar sikte på nästa ställe. Ingen fotboll. Ut på gatan igen, runt hörnan och där hittar vi ett ställe fullt med folk. Stämningen är hög när vi tränger oss genom folkmassan och tar plats längst bak i lokalen. Tv:n är mycket riktigt på och visst är det fotboll alla tittar på, problemet är att det är Besiktas som spelar. När vi tar oss ut på gatan igen är jag beredd att ge upp då Alihan drar in mig på baren vägg i vägg. Voila, AIK-Fenerbahçe!

Stället är nästan fullt, men vi hittar sittplatser och den unge ägaren som direkt kommer med varsin öl verkar känna min vän. ”Ägaren är trevlig så här kan du vara lugn, säger Alihan.” Sekunden senare gör Fenerbahçe 1-0. Först då vänder sig min granne till höger mot mig och frågar ”Suédois?”. Han ler, men inte särkilt vänligt, och eftersom han inte säger något mer nickar jag och viker sedan undan blicken. Då utbryter ett mindre tumult på ståplats, golvytan just framför TV:n. Helt plötsligt tittar vi på Besiktas-matchen. Någon har bytt kanal och därefter gömt fjärrkontrollen. Tiden går och först när ägaren, ett Fenerbahçe-fan, ilsknar till ordentligt får vi återigen se bilder från Råsunda. I slow motion konstsparkar Nordin in 1-1 och det känns genast lite bättre. Resten av första halvlek blir ändå en lång pina och i paus, 1-3, är min granne genast mycket trevligare. Han säger fortfarande ingenting, men det eviga sneda leendet verkar ha tappat sitt agressiva drag. Och han vill skåla hela tiden. Det tolkar jag positivt.

Alihan är långt ifrån imponerad av AIK, men är ändå artig. Själv känns det lite som Europa-spelet tog slut redan efter 45 minuter. I andra halvlek rycker gnaget upp sig ordentligt och samtidigt som domaren blåser av nickar min vän mot dörren och säger ”Vi går nu.” Efter AIK:s tredje mål är stämningen rätt dämpad. I dörren står en ändå rätt segersäker ägare och önskar oss välkomna tillbaka till returmatchen.

Riktigt så här dramatiskt blir det, som sagt, inte vid varje tillfälle. Oftast sitter man själv framför datorn, men riktigt ensam är man inte längre som exilgnagare. Samtidigt som spelarna går ut till halvtidsvilan och kompisarna på plats inhandlar kaffe i frigolitmugg är det lätt att tänka sig att en annan exilgnagare just lämnar ett lunchmöte i USA. Han knäpper på mobilen och väntar på SMS-meddelandet som brukar komma i pausen. Eller varför inte någon i Peking med sömnproblem som en gång i minuten klickar på uppdatera-knappen på Text-TV:s sida 377?

John Cederblad
Bordeaux