Real Madrid står inför en av årets höjdpunkter, Atlético visar storform och Rayo kämpar mot domare och otur. Fotbollen i Madrid – efter en kvarts liga.

Nu har det blivit höst på allvar, och trots att det var hyfsat väder idag, så fick nog gårdagens minst sagt rejäla regnskur de sista uteserveringarna att packa ihop. Det är klart att man en fin dag kan ta en pilsner på ett torg även i januari, vilket ni som kan stan säkert känner till, men annars är det täckjacka och värmeaggregaten på max som gäller nu när vintern står och stampar för dörren, med Madridmått i alla fall. Trots allt är det ju tur att det även finns andra saker som värmer, och fotbollen är definitivt en av dem.

Snacket kring Atlético

Hur het är då fotbollen i stan? Tja, som alltid kan man väl säga, men visst finns det några extra plusfaktorer utöver det vanliga i år. För första gången sedan säsongen 99/00 är det tre lag i förstadivisionen, och även om vissa påstår motsatsen så är naturligtvis Atléticos tillbakakomst ett lyft. Två år i ”Segunda” har inte varit en lätt uppgift, och att man inte tog sig upp redan i fjol, på målskillnad dessutom, var ett hårt slag för klubb och fans. ”Nu jävlar är vi tillbaka” skanderades under vårspurten, och att fansen är heta råder det inget tvivel om då de redan planerar en ny slutspurtsmarsch genom stan med ”världens största Atléticoflagga” som det säkert behövs tid för att sy – en dryg kilometer lång tror jag det är sagt. Om den nu blir så stor, eller till och med större, eller rent av mindre, kommer säkert att spegla sig i tabellplacering långt tidigare.

Från ledningens sida har man i alla fall varit mycket försiktig med att uttala sig om målsättningar inför årets nydebut i ”Primera”, och president Jesús Gil y Gil hävdar bestämt att den enda målsättningen som är uppsatt, fortfarande, är att hålla sig kvar. Vem tror på det? Naturligtvis så krävs det mycket mer av Atlético de Madrid som inte bara ska, utan även borde och måste visa att man alltjämt är en av de spanska jättarna. I takt med att laget spelar bra och poängen ramlar in, så höjs naturligtvis också ribban. Ett utmärkt exempel är Stankovic, som nu när man har häng på toppen (två poäng efter Madrid och före Barça i tabellen) passade på att klargöra i Telemadrid att Atlético är bättre än många lag i Champions League. Kanske är det så, om vi bortser från det faktum att Atlético inte spelar i Mästarligan förstås.

Hursomhelst är det medvind för klubben. Startskottet blev den första hemmavinsten på två år som kom i sjunde omgången mot en lokalkändis man inte hade besegrat hemma på flera år trots upprepade försök i ligor och cup – Rayo Vallecano. Resultatmässigt hade det inte gått direkt dåligt tidigare heller, för trots att laget bitvis spelat riktig usel fotboll, så har man ju faktiskt bara fått stryk mot Málaga, dessutom borta under andalusernas bästa period. Problemet var alla oavgjorda resultat, och då framförallt 1-1-matcherna på Calderón.

Presidenten i blåsväder

Å andra sidan lider klubben fortfarande, åtminstone utanför gräsmattan, av turerna som aldrig verkar ta slut kring presidenten. För tillfället går alla klubbens biljettintäkter direkt till de spanska myndigheterna eftersom man fortfarande väntar på domstolens utlåtande om eventuell förskingring och pengatvätt. Multimiljonär, borgmästare i Marbella och president för Atlético verkar vara en dålig kombination, åtminstone om man får tro Gil, som inte heller hade något att göra med att allt utredningsmaterial ”försvann”, efter ett inbrott hos tingsrätten i våras, trots att det lämpligt nog skedde dagen innan han skulle ställas till svars inför densamma.

Som president verkar dock byggherren sitta rätt säkert, och undviker för varje gång med allt större skicklighet frågorna om en eventuell avgång, om det nu någon gång skulle bli en fällande dom som varar mer än ett par månader. Han lovade för övrigt att avgå om Atlético gick upp till förstadivisionen, vilket snabbt glömdes bort när kontraktet blev ett faktum. Men det är klart, han tog ju över Atlético i kris, som fansen brukar säga, och klubben är skyldig honom ett par hundra miljoner, som Gil själv brukar säga. Men laget går bra, och har dessutom börjat att spela riktig trevlig boll, så för tillfället är alla utom åklagaren nöjda. Som extra bonus bestämde sig också Förbundet för att annullera det senaste gula kortet från storspelande José Mari, så det är fritt fram mot Betis på söndag. Ännu en ”clásico” som senast sågs i ”Segunda” säsongen 00-01.

Minstingen Rayo har det svårt

Rayo Vallecano har det däremot mycket tufft, trots att man spelat en alldeles utsökt fotboll de senaste omgångarna. Inledningsvis gick det inte något vidare men man lyckades åtminstone hålla sig på en komfortabel plats ovanför nedflyttningsplatserna. Vinsten i sjätte omgången över dåvarande serieledaren Celta, visade att laget aldrig ska räknas bort.

I derbyt förra veckan mot Real gjorde man också en strålande insats och borde i sanningens namn fått med sig åtminstone en poäng. Precis som kollegan Enrique Martín skrev för Marca: Den som inte hade möjlighet att betala för att se matchen, kan lätt låta sig luras av resultatet, då vi fick se ett stabilt och moget Rayo spela rolig fotboll som förtjänade ett bättre öde. Figos mål på övertidens övertid var en kalldusch som hette duga, och Rayos ”presidenta” Teresa Rivero kunde också hålla sig för skratt. Efter avblåsningen ”attackerade” hon livligt och gormande en häpen Florentino Pérez som leende och urskuldande försökte värja sig mot Doña Teresas ivriga domderande. Vete gudarna vad hon sa, men saliven sprutade hursomhelst över hela ”palcon” (hedersläktaren).

Dessvärre upprepades agonin i senaste matchen borta i Bilbao, men nu även ytterligare ett par nummer större. I sanningen namn ska jag också säga att jag missade de första 25 minuterna på grund av olika orsaker och… tja… eftersom jag ändå håller på och kåserar så kan jag lika gärna dra hela historien för dig som orkat läsa ända hit:

Usch, vilken rysare...

Många kanske tror att det är lätt att se fotboll när man bor i Spanien eller i en stad som Madrid. Nu är det inte alltid så. I söndags tillexempel hade jag sett fram mot en delikat fotbollsmeny som skulle bestå av de ypperliga ingredienserna Athleti Bilbao – Rayo Vallecano klockan fem, följt av Real Madrid – Real Sociedad klockan sju. Eftersom sista matchen skulle vara slut strax före nio, tänkte jag avsluta med ”Noche de fútbol” på Telemadrid innan ”Estudio estadio” slutligen skulle få stå för nattfösaren.

Planeringen var rigorös. Efter en rejäl frukost ringde jag mitt kabelbolag redan klockan 12.30 och beställde matcherna för att inte riskera att hamna i kö med allt vad det innebär för nerverna. Jag fick klartecken av den käcka tjejen på kundservice, men ringde trots allt en halvtimme senare för att dubbelkolla att de verkligen programmerat in rätt matcher till rätt hushåll, man har ju som sagt varit med förr...

Efter att ha knallat runt på stan, njutit av höstsolen och tagit ett par ”carajillos” kom jag så glad i hågen hem en kvart före avspark. På med teven, bara för att till min förfäran se det olycksbådande meddelandet ”var god ring till kundservice för att beställa denna match”. Naturligtvis genomfördes samtalet med en snabbhet som skulle fått fantomen att liknas vid en sengångare. Naturligtvis så propsade tjejen jag talade med på att jag hade fel kanal inställd, naturligtvis upplyste jag henne mellan skrik och fakta om var matchen faktiskt skulle sändas, jag ser ju bilderna!, då hon snabbt ändrade sig och menade på att det skulle vara ett ”fel på teven” samtidigt som hon uppmanade mig att ta kontakt med nämna enhet för åtgärd.

Efter ett antal lika ivriga som fruktlösa försök att komma fram på den uppenbart överblockerade linjen bestämde jag mig för att byta taktik och se matchen på någon närbelägen pub. I full karriär sprang jag de femtio meterna till närmsta öppna bar, som naturligtvis körde Espanyol – Atlético Madrid, och fortsatte sedan förtvivlat upp längs gatan och runt kvarteret bara för att möta samma bilder vart jag än stack in näsan. I ren desperation övervägde jag för ett ögonblick att nöja mig med Atlético, i nästa sekund satt jag i en taxi och hojtade mot Vallecas, till första bar som sänder Rayo.

Taxichaffisen var så att säga med i matchen, och stämde upp i svordomarna samtidigt som vi med ett flåsande intresse följde ligaomgången på radion. Vallecas, en kvart högst, om det är lite trafik... I helvete, vid Plaza de España var köerna fetare än fläskläppen jag skulle delat ut till driftansvarige på kabelbolaget, och i samspråk med chaffisen bestämde vi oss för att köra ner mot Calderón och ta M30 (motorväg) runt hela södra stan för att tjäna vad som skulle kunnat komma att bli en timme. Tjugo minuter senare, och 10 euros fattigare, störtar jag in på en bar ett stenkast från Estadio Teresa Rivero, precis lagom för att hinna beställa en öl och stämma in i de tillskyndade ”bukaneros” glädjevrål vid 0-1-målet strax före halvlek. Sen bjöd Rayo på fantastisk fotboll och matchen var mycket underhållande, jag ångrade inte en sekund dagens lika oväntade som ovälkomna utflykt. Men utan att gå in på ett matchreferat, så kan jag nästan garantera att fjolårets rikskända bandroller ”Välkommen till ValleKas, utdömd zon av domarkåren” kommer att spännas upp längs med stadsdelens angränsande områden inför nästa ligamöte mot Real Sociedad. Det är mycket tungt för ”rayistas” även i år, och det beror inte bara på det egna lagets insats.

Ett antal pilsner senare, och efter att under ett par minuter ha stirrat med tom blick mot en svart tv-ruta och begrundat spelets orättvisor i hjärtat av en sörjande stadsdel, så var det då dags för panikartat taxifärd igen – fast den här gången hem till kvartersfotbollsbaren för att se dagens höjdpunkt: Real Madrid - Real Sociedad. Hur kvällen sedan avlöpte och vid vilken tidpunkt och i vilket skick jag slutligen kom hem, behåller jag dock för mig själv. Nu är det nya tag som gäller, och på lördag är det dags för ”el gran derby” och det tänker jag garanterat inte se på ppv.

El gran derby

El derby, eller ”el clásico” som matchen också kallas, är lite av en julafton, och då menar jag inte bara bildligt. Precis som när en annan var barn och steg upp i ottan för att se ”julmorgon” inlindad i mysfiltar käkandes marsipangris, ställer jag klockan på tidig väckning, kokar en kopp kaffe och ser förra årets upplaga av matchen som brukar sändas på förmiddagen. Sen är det non-stop och sportsändningarna avlöser varandra med de senaste uttalandena, bilderna, och allmän uppvärmning innan lokala fotbollskväll (Noche de fútbol) på Telemadrid tar över vid halvfemtiden på eftermiddagen med utförliga rapporter och tillhörande anekdoter. ”Live” i studion, direkt från arenan, direkt från utanför arenan, från gator och torg, med gäster och spektakel som bara upphör temporärt för att ge plats åt själva matchen, för att sedan ta full fart igen och rundas av med en eftermatchuppföljningsrapport som pågår till strax efter midnatt. Med lite tur körs det sedan även en ”talkshow” där ”culés” och ”madridistas”, sportjournalister och debattörer, förståsigpåare och skitstövlar analyserar matchen och dagens händelser till långt in på nattkröken. Komplett dag skulle man kunna säga.

Vad tror folk i stan?

Men vad säger folk då?! Real spelar ingen bra fotboll för tillfället, och det är alla överens om. Å andra sidan spelar inte Barça någon bra boll heller, så matchen kan åtminstone teoretiskt sluta hursomhelst. Å andra sidan har jag inte träffat någon, kompisar, socios, kollegor eller annat löst folk som på allvar tror att det blir något annat än i bästa fall ett oavgjort resultat i Barcelona. Traditionens makt är stor, och ligan har inget med 'gamla' Champions Leagueresultat att göra. Faktum är att Realsupportrarna är mycket pessimistiska för tillfället, även fast kurvan ser ut att gå uppåt då det spelmässigt var ett bättre Madrid än det vi sett på mycket länge som spelade 0-0 mot Real Sociedad i söndags. Att Real Madrid vinner en titel i år råder det dock inget tvivel om, och all-starmatchen som avslutar hundraårsjubileumet, med tillhörande middag som Gaspart bestämt tackat nej till (och då även å Puyols vägnar), kommer naturligtvis att få all den glans och flärd som klubben under århundradet gjort sig förtjänt av. Men i ligan börjar man att tappa alltför mycket mark för att det ska kännas realistiskt med segerdrömmar.

Visst, klyschan är sann, ligan är lång och allt kan hända, men det är fem poäng till serieledaren, och då Madrids nästa möte mot Sevilla är uppskjutet (p.g.a. matchen i Tokyo), skulle man i värsta fall kunna hamna elva poäng efter täten inom ett par veckor, under förutsättning att det värsta inträffar på Camp Nou förstås. Elva pinnar är mycket, även om det skulle vara med en match mindre spelad, då man redan har tappat mycket viktiga poäng i flera måstematcher (Valladolid borta; Racing borta och Villarreal hemma) där i regel gjutformen till guldet stöps. För att röra till det lite, om Sociedad vinner (borta) mot Rayo på lördag, och mot Barcelona (hemma) veckan efter, så ligger Real Madrid 11 poäng efter när det är dags att åka till Mallorca för att ta sig an Manzanos manskap som dessutom är inne i en mycket bra period. Pessimistiskt, tja, man kan ju naturligtvis vända på resonemanget också, och då börja med en vinst i Ciudad Condal på lördag, och med lite flyt tar även Rayo poäng, eller till och med en behövlig seger hemma i Vallecas. Om Atlético dessutom vinner mot Betis så är festen garanterad för alla, och fotbollen kommer att bli hetare än någonsin inför nästa omgång.

Per Zander

Krönikan publicerades första gången på www.svenskafans.com/spanien 2002-11-21